Livet i en glasbubbla

I bland får jag känslan av att mitt liv är en pjäs skriven av Lars Norén.

Här om dagen var det regelrätt bråk på redaktionen när en person skulle bli uppsagd. Fingrar höjdes mot varandra, svordomar flög genom rummet och allehanda meningar, invirade i saliv, flög fram genom hårt spända käkar.

Svenskt svårmod och tungsinta, dramatiska relationsproblem är alltså inte enstaka händelser i min vardag. Det är min vardag.

Eftersom det också är journalister det handlar om blev det tämligen dramatiskt bara i meningsutbytet. Alla fysiska reaktioner i form av armar som slog i bordet för att poängtera något extra hårt (“BANG!”) var bara socker på toppen.

Det här är ändå människor som livnär sig på att skriva och kan – även i stundens hetta – formulera sig så att den andra personen ska bli så sårad som möjligt.

”Jag förstår att känslan empati”, där empati betonades med sådan kraftfullhet att det mest lät som EMM-PA-TY, ”är något du inte föddes med, och jag beklagar, men jag föddes med empati för mina medmänniskor, liksom känslan av raseri – och du väcker bara det sistnämnda inom mig”.

Som sagt. Jag lever i en pjäs. Men jag är inte huvudrollen (hoppas jag) utan bara någon form av bifigur som trixar vid sidlinjen och försöker, så gott jag kan, att inte synas.

Vilket också är varför jag försiktigt lämnade min plats vid skrivbordet och gömde mig på vinden med en laptop och fortsatte skriva där. I lugn och ro. Medan man genom golvet kunde höra dramat en trappa ned.

Men även i min trappuppgång hemma fortsätter dramat. Jag bor fortfarande i ett råtthål, och försöker så gott jag kan att ta mig härifrån genom att söka andra lägenheter.

Inte minst söker jag efter en annan plats att bo på eftersom jag nu har insett att jag bor på en plats som också är den sista destination för allsköna människor som, liksom mig, trixar i sidlinjen. Men de har hamnat i en annan form av sidlinje: det här är människor med grava drogproblem, alkoholproblem eller psykiska problem.

Det är inte helt ovanligt att det är alla tre samtidigt.

Det är kort och gott människor som efter en del turer på behandlingshem slussas till området där jag bor där de ska … ”återanpassas till samhället”, antar jag, men hur det ska gå till vet jag inte.

Jag fick träffa min granne i jobbet för inte så längesedan, vilket var när jag insåg vad för sorts område jag bor på.

Tidigare trodde jag att alla skumma människor jag mötte i tvättstugan bara var en… besynnerlig tillfällighet. Alla människor tenderar att verka skumma i en tvättstuga. Det är som om tvättstugor lockar fram det märkliga inom oss. Först när jag träffade min granne (och hennes gode man) insåg jag att: jahaaa: nu förstår jag. Majoriteten här i området har, om man ska uttrycka sig fint, en “beroendeproblematik”.

Min granne hade ett finger i alla de tre problemen jag beskrev ovan, eller hade haft.  Nu knaprade hon ”bara” medicin, vilket praktiskt taget är sanktionerat drogmissbruk. Hon ville att jag skulle skriva om hennes situation. Vilket jag försökte med, men hon återvände alltid till samma ämne: ”Jag behöver mer pengar.”

”Men du får väl bidrag?”

Ja, förvisso fick hon det. Men samtidigt har hon skulder högt över öronen så kronofogden (?) tar sin beskärda del varje månad, vilket lämnar … praktiskt taget ingenting till henne.

Fine, det går säkert ändå att skriva om, tänkte jag och försökte hitta någon sympatisk vinkel här. Ingen människa väljer väl att hamna i en sån här situation? Så jag frågar försiktigt varför hon har skulder.

Svaret: festade för mycket under några år.

Well shit. Jag är ingen magiker, och även om det är grymt att säga ”som man bäddar får man ligga” till någon som, troligtvis, har en bipolär störning och använde droger som hjälpmedel under turbulenta år i sin ungdom, finns det faktiskt andra med bipolär störning som inte knarkade bort den hjälp de också fick.

Jag hade gärna skrivit om hennes levnadsöde, men problemet är att hon blir förbannad varje gång jag ställer en fråga. Det enda hon egentligen vill prata om är att hon vill ha… mer pengar.

Omöjligt jobb, med andra ord. Om jag inte ska skriva om en girig Farbror Joakim som tar lugnande medicin som om pillerna vore M&M.

Problemet: hon vet var jag bor, så varje dag hör jag henne banka på dörren om att hon behöver pengar. Och varje dag berättar jag att det inte går att skriva om. Vilket slutade senast med att hon sabbade mitt lås med lim.

Och målade för mitt kikhål på dörren också.

Den goda nyheten är att …

Det liksom, uhm… finns … jag såg en flicka gå utanför mitt fönster i bara t-shirt och kjol? Så jag antar att våren är här.

Alltid något.

Eller så var hon bara sjukt hög på metamfetamin.


Smuts på axlarna

Jag har en tendens att aldrig döma människor speciellt hårt, vilket jag inte är säker på är något positivt eller ej. Min tolerans för människors idioti har alltid varit ganska hög.

Under min studietid gav det sig uttryck i att jag umgicks med kreti pleti från alla läger. Killen i klassen som drack för mycket och blev ett as när han drack? Jag satt kvar och lyssnades på hans dravel in mot småtimmarna. Inte ens när han kastade salt (och annat) på mig sjönk han direkt i mina ögon: killen hade demoner inombords, och vem har inte det.

Nu för tiden har det snarare att göra med att jag kommer överens med alla mina kollegor. Som på de flesta arbetsplatser finns det en schism mellan olika läger. I det här fallet handlar det snarare om en schism mellan endast en av de anställda och de övriga.

Personen i fråga har fått folk att sluta på grund av hans totala inkompetens att läsa situationer och bråka med alla om allt och inget. Han plats i företaget är dock lika hårt fastsatt som Kung Arthurs svärd i stenen, och ingen rättmätig kung av England kommer dra ut honom.

Endast hans pension kommer göra det.

Även jag har fått en och annan obefogad utskällning av honom. Men jag borstar bara av mig axlarna efteråt (mentalt) och tänker att detta är en bokstavsdiagnos och inget att haka upp sig på.

Jag kan inte påstå att jag gillar hur de övriga kollegorna sluter upp bakom hans rygg senare för att baktala honom. Jag antar att alla dock har sin plats, och kanske är det viktigt för sämjan att ha en gemensam fiende.

Precis som med sin familj så väljer man inte sina kollegor (… om man inte är egenföretagare då.)

Någonstans tar dock även min tolerans slut. Jag kan tåla en person med någon form av OCD och autism. Otrohet däremot är en annan femma. Kanske på grund av min egen historia i ärendet.

Här om dagen, efter en lång (alla dagar är långa) dag på jobbet tog jag en after-work öl med en kollega. Trevlig kille Gift sedan… vem vet, två år tillbaka kanske. Han är omkring 35 år och jag har träffat frun. Fantastisk, snygg och de har två barn.

Det hela hade sett ut som den bästa sortens förhållanden.

När han efter tre öl började småflörta med tjejerna omkring oss var jag naiv och tänkte att, whatever, charmiga människor är charmiga och charm kan ibland lätt förväxlas med flörteri.

Jag dömer inte.

(Det gagnade dessutom mig eftersom det gav mig en plattform att, så att säga, spela på.)

Men några öl till och det hela eskalerade. Det är en sak att sitta nära varandra kring ett bord och snacka intensivt. Det är en helt annan när man sedan bjuder upp till dans, dansar närgånget, och väljer sedan att sitta ensamma och trycka i ett hörn och fortsätta en diskussion, lika intensiv som om de vore Aristoteles och Sokrates som löste världens alla problem.

Jag hade själv en flicka på tråden, men kastade ganska många ögon mot min kollega. För många blickar, visade det sig, då hon jag snackade med blev sur för jag bara hade ögonen för ”Hannah”. Det är inte Hannah jag bryr mig om, protesterade jag. Det är honom.

– Jag visste väl att du var bög, sa hon och gick.

Mentalt borstade jag av axlarna även då och tänkte ”Bitch please.” Jag skulle ändå inte vilja vara med någon som sa bög som om det vore en svordom.

När min kollega strax därpå började grovhångla med ragget han plockat upp började det tjuta inombords för mig. Han hade ju fru. Två barn. De bodde omkring två kilometer därifrån. Bortsett från mig kunde ett flertal personer, både hans vänner och fruns vänner, se honom.

Hur osmidig kan han vara?

Vad i hela friden tänkte han med, undrade jag och kokade och försökte komma på en rationell förklaring: öppet förhållande? Inte vad jag visste. Hade hon varit otrogen och detta var ett utlopp för det? Kanske, inte omöjligt.

Fortfarande ett uselt beteende.

De två gick och jag följde efter. På parkeringen ropade jag efter honom och han vände sig om, viskade något i hennes öra (hon fnissade) och han kom raglande mot mig. Jag frågade vad han höll på med, något hetsigare än vad jag tänkte.

– Vadå, är du en råtta? Frågade han och ögnade mig upp och ned. Det här stannar mellan dig och mig, fortsatte han och lade sin arm på min axel och upprepade det igen.

”Mellan dig och mig.”

Sedan gick de iväg och jag stod kvar på parkeringen och tänkte på hans fru.

Imorgon träffar jag honom igen på redaktionen.

Jag… kan inte borsta av axlarna mentalt denna gång. 🙁


Hjärta att säga sanningen

När jag går till arbetet varje morgon vet jag inte om jag ska få en panikattack av att se redaktionshuset, eller känna ett lyckorus för att jag jobbar där.

Förvisso är det skönt att lämna kyffet jag bor i bakom mig några timmar.

Men återigen har jag märkt, genom mig själv, att människor är anpassbara: det där råttboet till ”hem” är ändå mitt hem för stunden.

Och en fristad är alltid en fristad.

Lyckoruset handlar inte om att jag lämnar vad som i första anblick ser ut som en fängelsecell, om än en dekorerad sådan.

Nej, jag blir glad för att sett till många aspekter är en arbetsdag fruktansvärt kul. (I andra aspekter något helt annat.)

I egenskap av att vara en introvert, som tidigare dragit sig undan människor, har det sina poänger att tvingas möta dussintals nya ansikten somliga dagar för att ta del av någon historia. Liten som stor. Bisarr eller angelägen.

I regel är reportagen små och bisarra snarare än stora och viktiga. Men tiggare – i form av reportrar – kan inte vara petiga.

Visst är arbetet dränerande och utmattande för någon så skygg som mig.

Men också lärorikt och givande. Bara att gå fram till okända människor fick mig tidigare att snöra ihop till en tygboll en katt lekte med. Nu är det vardag.

Och små saker som att möta en motgång i vardagen gjorde att jag tidigare snabbt bara tackade för mig och drog mig undan.

Då talar jag inte bara om tjejer på dansgolvet som ger mig en kall, avvikande blick.

Som nyligen när jag var  på apoteket och inte fick ut min medicin. Mig själv, för två år sedan, hade snabbt tackat, backat undan och sett nederlaget som givet. Om apotekaren säger nej, vad kan man göra? Jag hade gett upp direkt.

”No means no.”

Men här om dagen stod jag i stället kvar, smattrade mina fingrar mot disken, och undrade om det verkligen är så att jag inte kan få ut medicinen?

”Det är ju inte opiater vi talar om, här”, sa jag och flinade.

Den unga apotekaren, blond tjej, sneglade mot datorn och sa återigen nej: utan läkarens auktorisation kan jag inte få ut medicinen.

Jag frågade om hon på datorn ser tidigare utskrivningar och ja, det gjorde hon.

”Då borde du också se”, sa jag, ”att jag har fått ut medicinen fyra gånger tidigare i tidsintervaller där den femte…”,  jag höll upp fem fingrar, som om hon inte kunde räkna, ”… där den femte dosen borde hämtas ut nu. Om min läkare har glömt förnya receptet kan jag ringa henne”, sa jag.

Ja (!), svarade blondinen entusiastiskt som hon äntligen kunde bli av med mig – vilket säkert var exakt vad hon önskade. Då kunde jag ju återkomma när jag talat med läkaren. Perfekt. Tack och hej. Hon var beredd att ta nästa kund.

”Men i dag är det fredag”, fortsatte jag. ”I bästa fall får jag tag på henne på måndag. Det är om tre dagar. Och jag har slut idag. Jag behöver medicinen idag. Inte imorgon, söndag, eller måndag. Utan idag.”

Som om hela hennes dag var förstörd upprepade hon svagt igen att nej, det går inte.

Jag frågade henne om hon visste vad det var för slags medicin. Det visste hon. ”Då borde du också veta”, fortsatte jag, ”att den ska tas dagligen utan uppehåll.”

Hon klickade på datorn, suckade, och gick bakom disken för att hämta ut den.

Mig själv för två år sedan hade lämnat apoteket 3 minuter tidigare utan något i mina händer.

I dag vet jag att människor är bräckliga och bryter reglementet bara man hjälper de lite på traven. En liten knuff i rätt riktning gör underverk.

Så det är en av de positiva sakerna med det här arbetet. Jag har lärt mig att bara man insisterar kan magiska under ske, som att få receptbelagt medicin utan recept.

(Fast kalla, avvikande blickar på dansgolvet gör att jag fortfarande lägger benen på ryggen.)

Men det negativa med att gå till jobbet är att redaktionshuset, med allt vad det innebär, också är ett levande helvete.

För två veckor sedan var jag dum nog att säga att jag kan med Adobe Premiere, filmredigeringsprogram. Och tidningshus över hela Sverige har, som ni kanske vet, extrema identitetsproblem.

Papperstidningen är döende. Men papperstidningen med prenumeranter (och annonseringen) är fortfarande den stora inkomstkällan. Inte internet.

Men det är internet som ägarna nu kastar våta, giriga ögon på för att om det finns någon framtid är det att tjäna pengar på det “digitala innehållet.”

För att göra det digitala innehållet mer attraktivt ska det nu satsas på film, som om vi vore ett tv-bolag. Vilket vi inte är, men vi ska åtminstone låtsats. Det är mer som en cirkus än ett tv-bolag, men jag gör bara som jag blir tillsagd och ifrågasätter inte.

Från ingenstans redigerar jag nu alltså film för jag var dum nog att säga att jag kan göra det.

Samtidigt som jag är reporter.

Och redigera tidningen.

“Multireporter” eller vad för idiotisk term de använder är inte missvisande, jag sitter nu på många stolar.

Och många stolar kräver mycket tid.

Utöver mitt ”vanliga” jobb där jag intervjuar människor ska jag nu också filma mitt egna innehåll, komma tillbaka till redaktionshuset och redigera innehållet, skriva artikeln till tidningen (som ändå är inkomstkällan), redigera andras filmer, redigera mina artiklar för någon redigerare har man inte råd med.

Och på toppen av det här crescendot av arbeten får man ständigt nyhetsbrev om att si och så många ska varslas i år.

Jag lämnar arbetet varje dag något visare, något svagare och något tröttare. De vita polerade väggarna med tavlor av abstrakt konst omkring mitt skrivbord gör att mitt blod blir lite kallare för var dag som går.

Jag vet inte vad som kommer krackelera först: mitt hjärta eller mitt sinne.

Inte heller vet jag om jag fruktar dagen jag får höra att det är jag som blir varslad. Eller om jag ser fram emot den dagen.

Problemet är att jag inte vet vad för annat jobb än det här jag faktiskt kan utföra: det enda jag kan göra (bra) är att skriva, vilket inte står högt i kurs idag.

Och kommer knappast stå högt i kurs imorgon, heller.

På måndag ska jag föreläsa på en gymnasieskola om hur det är att vara journalist för en grupp Samhällselever.

Jag vet inte om jag har hjärtat att säga sanningen.


Fimbulvinter

Då jag inte har något fast boende här sitter jag nu i en skrubb på 12 kvadratmeter.

Till en början hade jag sängen vid fönstret. Nu är den så långt från fönstret som möjligt … vilket, sett till hur stort rummet är, inte är speciellt långt bort.

Det där jäkla fönstret håller vintern och kylan borta lika bra som om en snögubbe stod på vakt vid ett tomt hål.

Jag är på väg att frysa ihjäl. Jag hatar vintern.

Det känns som en ond ande försöker ta sig in genom den glasade, frostande öppningen som vetter ut rakt mot en järnväg, för att strypa mig med sina kalla händer. Nyss tog jag in kupévärmaren från bilen och pluggade in den i rummet bara för att överleva.

En kall bil på morgonen eller ett kallt rum hela tiden? Valet var enkelt.

Men efter någon minut gick strömmen.

Jag kan omöjligt ha datorn igång samtidigt som kupévärmaren är igång utan att proppen går.

Vad jag försöker säga är att jag nu fryser ihjäl för er skull.

Det har dock inte hänt mycket. Eller tvärtom: jag blir överstimulerad på det här jobbet. Men speciellt roliga historier har jag inte att komma med. Inga deprimerande heller. Bara… mellanmjölkshistorier, inte ens värda att sättas på papper.

Låt mig illustrera mina historiers ”värdelöshet”.

Här om dagen träffade jag en pensionärsförening. Jag var trött och stressad, så jag var ur fokus. Jag skrev om deras nya bok som handlade om… äh, who cares.

Men innan jag åkte iväg tog en av pensionärerna ett steg framåt för att ge mig, ni vet, ett handslag. Men när hon höjde sin arm höjde jag mina armar för jag trodde hon skulle krama mig.

What the fuck, tänker jag när jag står och kramar den här pensionären jag nyss träffade.

”Det ni gör är så fint”, hör jag mig själv säga, som för att rättfärdiga kramen.

Jag borde slutat där. Men en annan dam till hennes högra sida stod också där… och jag kramade henne. Annars hade det ju blivit konstigt. Förutom att det, troligtvis, bara blev konstigare.

I och med att alla stod i en halvmåne omkring mig fick jag sedan vackert krama hela jäkla pensionärsföreningen.

Fick i dag ett vykort från dem för det fina reportaget.

Jag misstänker att det var mina kramar det egentligen handlade om.

Så nej. Några historier sitter jag inte inne på. Men om någon vill ha en kram, och är över 65 år, så antar jag att det är mig man ska vända sig till.


Dags att besöka kyrkan (eller hur flyttstädning kan göra dig kristen)

Om det finns ett helvete, då måste det vara att man i all evighet tvingas flyttstäda utan att man når slutet.

Ett helvete där det alltid finns en till makabert otymplig möbel som ska ned (och inte får plats i hissen) och ytterligare ett skåp som ska städas ur (och dammtorkas; så klart).

Det är nästan så man borde bli kristen i förebyggande syfte. Jag menar… tänk om.

Även om detta är tredje gången i mitt liv jag flyttar ur en lägenhet är jag fortfarande naiv. När jag gick genom lägenheten och kalkylerade ytorna i mitt huvud tänkte jag att det borde kunna gå att rensa ut hela bostaden på en effektiv förmiddag.

Då kunde man göra något vettigt på eftermiddagen.

Verkligheten sparkade mig hårt och skoningslöst.

Det tog två dagar.

Två hela dagar.

De enda pauserna var när man käkade. Eller drabbades av katatoni medan man stirrade på en soffa man precis demonterat i flera delar. Det kliade i fingrarna. Man ville bara dränka in precis allt i bensin och kasta en glödande cigarett på eländet.

Saken blir inte bättre att detta praktiskt taget är min officiella avskedsfest från staden jag tillbringat fem år i. Kanske också mina bästa fem år. Förhoppningsvis inte, det är klart jag hoppas på ytterligare en fanfar längre fram men för stunden verkar det som om jag lämnar det bästa bakom mig.

Det blev inget vidare segertåg under helgen heller för att avsluta en femårig vistelse med fyrverkerier och champagne.

Inte en kotte fanns på plats; de hade alla åkt någonstans för att fira jul, eller åkt ytterligare någon annanstans för att fira nyår.

Att flyttstäda tillsammans med vänner har faktiskt sin charm i allt svett och blod. Men att flyttstäda ensam är en exercis i fysisk såväl mental uthållighet.

Lyckligtvis fick jag sällskap på dag två efter ett desperat samtal. Aldrig tidigare har jag nog uttryckt ett ”hjälp… mig” med sådan förtvivlan och hopplöshet som då.

Det var en skänk från ovan att han dök upp. Vi avslutade kvällen med att bli bisarrt fulla (vilket, i mitt fall, strider direkt mot direktiven från min läkare) och han åkte iväg på efterfest. Jag stod vid ett vägskäl där jag kunde hoppa in i en taxi 03.30 och åka på efterfest eller gå hem till en lägenhet som bara innehöll en säng.

I nio fall av tio hade jag valt det första alternativet. Bättre med ett äventyr. Större chans att man träffar “the one” på en efterfest 03.30 än i en tom lägenhet. Och om inte “the one” så åtminstone lite bekräftelse i form av kladdigt fyllehångel när solen går upp.

… Men tanken på att jag också skulle köra bil i fem timmar dagen därpå gjorde att jag gav upp där och då.

Och på den tredje dagen tog jag en promenad genom staden. Samma promenad jag gick för ungefär ett år sedan också när jag lämnade lägenheten (men inte möblerna et cetera) för ett vikariat som blev ett heltidsjobb.

Jag tror jag skrev om exakt samma promenad här tidigare. Jag ska kolla. Då visste jag inte att jag ett år senare skulle lämna staden helt. Det var nog i januari, men jag är inte säker.

… ja, det skrev jag om.

Och jag inser 1. att jag är bedrövlig på att skriva och 2. låter lika angenäm som en fjortonåring som lyssnar på Linkin Park, färgar håret svart och tycker alla runtomkring är patetiska.

Jag kan garantera att ni får se mina dåliga sidor. Jag är – när allt kommer omkring – ganska hygglig.

Helt okej, i varje fall.

Då skrev jag:

”Men det var då, och nu är nu. På vägen hem funderade jag på vad jag åstadkommit de senaste fyra åren, och den sorgliga sanningen är… inte speciellt mycket.”

Och vill i så fall säga till mig själv för ett år sedan: Ibland är du full av skit. Du har åstadkommit mycket.

Nu har jag åtminstone officiellt brutet med staden och avslutat det kapitlet.

Nu bor jag i samma stad som jag växte upp i. Ett grymt öde. Ett nytt kapitel.

Jag ska försöka skriva min egna historia något lyckligare från och med nu. Självömkan klär ingen.


Nu tändas tusen juleljus

Hah.

Här om dagen blev jag kallad svenskfientlig propagandaspridare på krogen.

Sedan fick jag ett knytnävsslag i ansiktet och natthimlen som en tavla att beskåda. Eftersom jag med ryggen mot marken stirrade upp mot skyn och tänkte: ”Livet kanske inte blir bättre än så här.”

Det är lustigt. Mig veterligen har jag inte ens skrivit något politiskt över huvud taget. Jag antar att titeln ”journalist” idag är synonymt med radikalvänster.

Inte för att jag direkt är högervriden. Jag har inte mycket sympatier för partier vars största dragningskraft är att måla upp invandrare som fienderna från en Disneyfilm.

Först tar jag välfärden. Sedan alla svenska kvinnor.

Men jag har inga större sympatier för några partier över huvud taget. Jag är lika desillusionerad över politiken som drivs i dag som jag är över … well, juletider?

Jag minns att jag som liten på badhuset, innan jag lärt mig simma, hoppade runt på botten.

Jag tog sats från kakelgolvet och hoppade upp över ytan, tog ett andetag och sjönk ned igen. Flöt mot botten och spände benen. Sparkade mot kaklet och sedan upp igen mot syret och – i förlängningen – livet.

(Ta det lugnt, jag kommer göra en poäng av det här snart.)

Att hoppa från bottnen fungerade tämligen väl. Fram till den gången jag kom in på ett område när jag plötsligt inte nådde upp till vattenytan. Inte heller när jag försökte hoppa tillbaka mot grundare vatten kom min näsa ovanför ytan.

Panikångest och vånda. Jag var vilse på en bassängbotten och kom inte upp till ytan.

Första gången jag som åttaåring (döm mig inte, jag var en sen simmare) kände dödsångest.

Det kunde varit slutet på Mathias Eastwood. Om inte någon lade märke till den sprattlande krabaten och drog upp mig ur vattnet.

Nu är det kanske inte dödsångest jag känner över julen. Men det finns några paralleller mellan denna episod och att jobba under juletider.

Det är så syrelöst.

Allt man skriver om just nu är jultider: släde med barn, lucior, julfirande här, julfirande där, marknader, mer lucior (som ska skrivas med gemen), insamlingar, mer insamlingar, tomteluvor, barn med tomteluvor, klasser med tomteluvor, skidåkning, brist på snö, för mycket snö, för mycket is, för mycket trafikolyckor.

Det känns som man sjunker ned i en bassäng av outspädd jul.

Och varje dag tar man sats för att nå ytan så man kan ta det där andetaget. Innan man återigen sjunker ned i ett vitt puder som, tyvärr, inte är kokain utan snö.

Jag fick till och med lotten att jobba på julafton. Fucking great.

Och när jag låg där på marken, utanför krogen, för att jag tydligen sprider svenskfientlig propaganda: vem drog inte upp mig efter smällen om inte den lokala lucian jag intervjuade efter en konsert i kyrkan samma dag?

Julen förföljer mig som Jason i Fredagen den 13:e. Vilket, av en händelse, också var dagen då Eastwood fick stryk.

Och jag låg i slask. Inte snö. Lucian hittade alltså något blött, eländigt och nyslaget på marken. Hon förtjänade en bättre skörd.

Och för de som aldrig fått ett slag i ansiktet gör det, faktiskt, inte så ont som man kan tro.

Förvånad blir man, ja. Men inte värre än att snubbla. Man känner hur blodet rusar till huvudet och området som blivit tilltryckt.

Det känns som någon klämmer på dig hela tiden. Sedan blir man avdomnad. Men det gör ont bara man rör vid det kommande blåmärket.

(Fast när man vaknar upp dagen därpå känns det som rena helvetet.)

Uppdragen blev jag av lucian och min första tanke var, omanlig som jag är, inte att ge igen med sparkar, slag, svett och tårar.

Jag varken är, eller var, ens upprörd över smällen. Killen var berusad bortom skymningens gränser och jag kanske, kanske inte borde ha skämtat om att jag första dagen på jobbet skrev under ett kontrakt där jag lovade dyrt och heligt att förstöra Sverige i grunden genom att skriva positivt om invandring.

Och från askan ska ett nytt Sverige stiga, där svenskar alltid kommer i andra hand.

Ja, det borde jag nog inte ha sagt.

Så min första reaktion när jag kom upp var snarare: hur många såg mig som en skalbagge på marken?

Nu hade, uppenbarligen, lucian sett det. Vilket var illa nog.

Hur många fler?

Svaret var… ganska många. Det var nästan så jag föredrog stillheten när jag låg på marken och såg natthimlen. Jag borde aldrig ha rest mig upp.

Tumult hade brutit ut omkring mig. Människor jag aldrig sagt ett ord till tog ställning för mig tillsammans med mina kompisar.

Människor jag aldrig sett tidigare bråkade med dessa människor samtidigt som de drog tillbaka killen som gav mig en kyss (med sin hand).

Politisk strid? Klasskamp? I don’t know. I bakgrunden såg jag två poliser snabbt närma sig gruppen.

”Killar, tjejer, nazister, och alla däremellan”, ville jag säga och lyfta mina kalla, blöta händer.

”Ni gör väldigt mycket oväsen för en väldigt obetydlig reporter”, ville jag fortsätta säga.

Men det är lätt att vara efterklok. Jag sa ingenting och smakade bara på kopparsmaken i munnen.

To be fair är denna incident inte första gång något liknande har hänt. I egenskap av att vara på det kortare spektrumet av män så har jag märkt att många killar älskar, verkligen älskar, att ta mina strider och försvara mig.

… som om jag vore en Disney-princessa.

Det finns inget jag hellre vill se än att vuxna män som slåss för att någon puttade mig i kön.

Allra mest tror jag de helt enkelt gillar att brusa upp sig och ta något i försvar. Jag råkar bara vara en tacksam porslinsfigur att faktiskt försvara. Ge natten där den “extra kryddan”.

“Hur gick det, mår du bra, hur är det, behöver du hjälp, ska vi ringa ambulans”, ekade konstant i mitt högra öra då lucian, vars namn jag inte ens kom ihåg, klingade som en irriterande väckarklocka och doftade gin & tonic.

Och i andra örat blev bråket allt högljuddare och folk började knuffas och polisen bröt in i gruppen som en murbräcka och lucian började ropa något om att jag blev attackerad och Matthias Eastwood såg, återigen, upp mot himlen och bad en stilla bön om att en meteor skulle slå ned precis här och radera allt och alla inom en radie på 100 meter.

Därpå – jag var ju nykter eftersom jag inte får dricka – tänkte jag ”rationellt” att jag varken har tid, ork eller lust att vittna mot någon. Inte ens våldsam svenskvän.

Jag ville inte heller sluta kvällen med att prata med ett gäng poliser om att jag fick ett oprovocerat (… typ) knytnävsslag i ansiktet.

Så likt Batman började jag backa bakåt in i skuggorna medan de stackars poliserna fick leka dagispersonal där en massa ”Det var dem som började” flög från alla håll och kanter och händer som huttar mot varandra. Någon skrek ”snutjävlar” för han blir bortlyft.

Men neeej, skrek jag inombords när lucian, som vägrade lämna min sida, började ropa att de slog ned mig. De bara slog ned mig.

De slooog ned hooonom.

”Jag behöver vatten”, muttrade jag till henne och flydde in på krogen medan alla andra verkade strömma ut ur lokalen för att se vad som hände utanför.

Jag förstår deras nyfikenhet: vem vill missa drama?

”Vi fixar det här”, lovade lucian med stora bruna ögon och jag undrade: fixar vad? Exakt vad ska fixas? Vem är du egentligen?

”Jösses, vad har hänt?” frågade en i personalen när jag smet in i köket. Hon lät blicken pendla mellan mig och fönstret där en till polisbil precis svängt in på parkeringen med blåljusen på.

Jag hade tidigare under dagen skrivet ett reportage om skräpstället så jag ”kände” alla på plats. Jag ryckte bara på axlarna och sa att jag precis fått spö, det gick ganska fort.

Jag smet ut genom bakvägen.

På måndagen skrev jag en notis om en ”Stökig helg”. Okänd anledning till bråk på parkering. Sedan skulle jag intervjua en tomte.

Livet kanske inte blir bättre än så här.

Jag räknar ned dagarna till sköna, lugna januari.



En vacker död stad

En hobby och ett vettigt privatliv. Jag har ingendera.

På sätt och vis skyller jag på staden som jag bor i.

När en vän från Stockholm (som också växt upp här) var på besök satt vi på ett fik.

”Mathias”, sa han och såg ut mot gatan där den gråa novembersolen knappt lyste upp människorna som passerade. ”You gotta get out of here.”

Han sa det teatraliskt och med en mörk röst. Som om vi vore i en film eller teaterpjäs. Men bakom skämtet fanns det – som det ofta gör – ett uns av allvar.

Jösses, den här staden är inte bra för en redan grå själ. Det är något ruttet här. Och jag borde veta. Det är jag som bevakar staden dag ut och dag in. I luften kan man nästan känna något apatiskt och likgiltigt som genomsyrar såväl husen som folket som bor i dem.

Jag borde gilla det; jag är själv ganska håglös.

Fast lika barn leker kanske inte alltid bäst.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag saknar kulturlivet omkring Stockholm och Uppsala. Ett kulturliv som jag knappt tog del av det, må de vara teater, musik, gud-vet-vad, konstutställning eller… vad nu kulturliv egentligen är?

Men jag tror kulturlivet gav platserna en viss stuns som lyser med sin frånvaro här. För att inte tala om att det finns en kraftig avsaknad av utbildade människor på plats. Återigen: jag trodde inte jag skulle sakna det, eller dem, snarare.

Jag var aldrig den vassaste kniven i lådan och ”intellektuella” diskussioner om sakernas tillvaro – eller brist av tillvaro – var aldrig min kopp te. Likt en räv som hör ett skott flydde jag från dem.

Nu suktar jag efter dem och diskussioner som inte rör vad som hände på gymnasiet för 10 år sedan, eller vem som fått barn med vem.

“Visste du att Annika fått barn?”

“Dra mig långsamt på en tallkotte. Annika? Annika? Vem skulle ens vilja alstra barn med henne?”

Samtidigt är det inte stadens fel att jag känner så här. Det vore befängt att skylla på den. Jag utgår från att någonstans där ute finns det också något för mig.

Jag har bara fastnat i någon märklig nedgående cirkel där jag flytt in i jobbet. Och hemma flyr jag in i mig själv och tuggar fradga och väntar på att något ska hända. Något som aldrig kommer hända om jag inte själv gör något åt det.

Det finns säkert vettigt folk och vettiga upplevelser där ute om jag bara ids söka efter dem.

”Vänta ett tag,” tänker ni. ”Om du inte gör något… Varför är du så förbannat seg på att uppdatera?” fortsätter tankegången. Fullt befogad fråga. Och svaret…

Weeeell

Det är nog så att när man inte får någon stimulans, utöver den man får på jobbet, så är det svårt att hålla lågan tänd hemma. Jag borde köpa ett instrument. Gå med någon studiecirkel. Skrivarcirkel. Cirkel-circel. Gå på bio. Köpa ett gymkort. Vad som helst.

Eller åtminstone köpa en bärbar dator så jag kan uggla på något fik eller bibliotek och skriva. För här i lägenheten får man intet gjort. Fast ja: skriva det jag skriver på en allmän plats?

Jag får nog träna på att snabbt slå igen datorskärmen eller börja skriva något familjevänligare.

Anyway: allt är inte pest och kolera. Det är nog novembermörkret och för mycket Thåström som spökar.

Här om dagen var jag på någon hundmässa. Jag har inget emot hundar; jag har inget för dem heller.

Det var ett rutinuppdrag: ta sig dit, ta en bild, snacka med någon, ta en bild på någon hund, packat och klart.

Kråksången blev lustig eftersom en annan journalist var på plats.

Jag hade ingen aning om vart hon kom ifrån eller för vem hon skrev för.

Hon var några år yngre än mig skulle jag gissa. Gick runt med ett anteckningsblock i handen och hade en kamera i högsta hugg och försökte få ihop ett gäng hundar på en bild.

Insåg där och då hur slentrianmässigt mitt jobb har blivit för mig. Jag går mest fram till folk och frågar: ”Whats up?” och skriver ned det väsentligaste, tar namnen, tar en bild, packat och klart. Förbereder mig i princip aldrig, what’s the point? Måste man skriva ned en fråga för att minnas den var det nog ingen vidare bra fråga från början.

(Önskar jag hade samma självförtroende i en bar.)

Men den här tjejen kämpade med klor och tårar för att mjölka alla hon intervjuade på precis allt. Sådant slöseri med tid. När artikeln ska skrivas är man ändå så begränsad av omfånget att all den där mjölken du fick fram går till spillo.

Och när hon skulle fota fick hon i det närmaste panik.

Vissa lokaler lämpar sig inte för att fota utan en extern blixt. Det var också då som jag ryckte på axlarna och började hjälpa henne. Hon fick låna min blixt och jag ordnade en provisorisk strålkastare genom att slita av lampskärmen på en lampa och hålla den strax bakom hennes kameran. Vi stod kanske inte kind mot kind men åtminstone axel mot axel.

Efter det så pratade vi ett bra tag i foajén. Hon var ett välkommet inslag i mitt (gråa) liv och det jag saknade: snabb i munnen och intelligent.

Eftersom vi inte känner varandra kunde vi inte falla  i fällan och börja prata om vem som fått barn med vem, eller vad som hände på gymnasiet för 10 år sedan.

“Jag behöver dig”, sa jag aldrig med en desperat röst. Det var nog vad jag tänkte.

Vi pratade med varandra länge. Så länge att jag missade deadline då tryckpressarna redan börjat gå. Stackars hundmässa som inte hamnade i tryck. Min nyhetschef kunde, tack och lov, inte bry sig mindre.

Jag gjorde dock ett annat stort, journalistiskt misstag: jag tog aldrig hennes namn innan vi lämnade varandra.

Jag borde också ha tagit hennes nummer.

Inte konstigt att jag känner mig ensam. Som man bäddar får man (inte?) ligga.

*gråter*


What, självförtroende?

De som läst vad jag har skrivit “genom tiderna” har nog lyckats läsa mellan raderna, och insett att jag – troligtvis – har det sämsta självförtroendet i hela Sverige. Jag döljer det bara bakom ett anteckningsblock och en kamera.

(Det står nog förövrigt i själva raderna också, så man behöver inte ens läsa mellan dem.)

Men i helgen träffade jag en hel drös av journalistkollegor i Stockholm. Jag var den enda som hade ett heltidsjobb.

Skuldkänslor vällde över mig. Vad har jag gjort för att förtjäna jobbet?

Jag är i särklass den sämsta av dessa högutbildade journalister. Jag kan knappt läsa ett bokslut. Förstår varken politik eller politiker. Sitter som ett frågetecken under alla kommunalråd jag är på för jag har ingen aning om vad som diskuteras omkring mig.

Men sedan… I ett ytterst flyktigt ögonblick, när jag sörplade på min alkoholfria öl, kände jag mig också som en kung. Jag var den enda som hade ett heltidsjobb.

Kände mig med andra ord så här där jag satt vid änden av mitt bord och såg ut över de andra.

“Så ni ska på rekryteringsmässa på Arbetsförmedlingen nästa vecka? Intressant. Berätta mer.”

Det kändes å ena sidan hemskt att vara stolt över sina egna framgångar (jag är så svensk att jag dör), å andra sidan kändes det… befriande.

Jag önskar jag kunde klamra mig fast vid den känslan längre.


Natten faller (över utomjording)

Ännu en kväll har passerat.

Återigen har jag varit på de ”lokala etablissemangen” i form av krogar och restauranger. Återigen, på grund av det a-vitaminderivat som pulserar genom mina ådror (och min lever), har jag tvingats avstå från alkohol.

Eller tvingats och tvingats. Jag älskar inte livet – (what’s to love?) – men jag är tillräckligt förtjust i livet för att undvika en smaskig alkoholförgiftning och skrumplever.

Däremot älskar jag inte livet tillräckligt mycket för att ta den springturen jag lovade mig själv att ta. För min hälsas skull, om inte annat.  Lamt tittade jag bara på springkläderna tidigare i dag och kände att jag behövde en urladdning i form av en springtur.

Tog en kaffe och bulle i stället.

Jag är inte blind, Jag inser att min kropp börjar bli lite fladdrig. Fast när ledig tid har gått och blivit en bristvara. Då föredrar jag att låta den tiden vara så fullkomlig som möjligt.

Springturer – i all sin härlighet – når tyvärr inte upp till den nivån som kaffe och bullar gör.

Jag måste hitta en hobby som får mig att röra på mig. Att gå på krogar, också det i all sin härlighet, erbjuder inte så mycket till rörelser. Framför allt inte när man är nykter. Jag dansade inte mycket tidigare och jag dansar än mindre nu.

Och återigen kände jag mig i det närmaste extraterrestrial bland alla människor som vara höga på livet. Eller åtminstone höga på alkohol. I min egna gyllene ålder när jag var berusad på dessa platser kände jag mig redan något udda (vilket kanske alla gör? Känner sig någon direkt bekväm bland skräniga, berusade människor?).

Men när jag är där nykter… oh boy.

Man ser allt med en obehaglig klarhet. En klarhet tidigare endast förunnad personalen, nykteristerna och de stackars chaufförerna. Nu även Mathias Eastwood.

Rationellt är det helt bisarrt att man betalar 100 spänn inträde för att gå in i lusthuset. Som i nyktert tillstånd snarare är ett spökhus.

Det är ingen vidare plats för att dansa. Det är trångt, musiken lämnar mycket att önska, de flesta dansar inte för att dansa utan för att få ett grepp om ”utbudet”.

Det är ingen vidare plats för konversation. Musiken bullrar för mycket, konversationen blir ytliga och man når inte något annat än stå-vid-kopiatorn-på-jobbet-dialoger. Som bäst.

Det är ingen vidare plats för att dricka. Priset är helt off the fucking walls och, åtminstone här där jag bor, kan du inte räkna med att få en duglig drink om så ”bartenderns” liv hängde på det.

Vad återstår? Möjligtvis kan man tjäna pengar på blackjack antar jag. Aldrig prövat. Men jag utgår från att systemet är byggt för att lura fulla människor på mycket pengar.

Att röka utanför, och då röker jag inte ens, är vad som var trevligast ikväll. Varför? För där kunde man faktiskt snacka med folk; och det positiva med berusade människor i detta karga, nordiska land där man inte pratar med främlingar är att lördagskvällar är den enda kväll där de lättar på stämbanden genom att smörja in dem med alkohol och, tack och lov, talar med främlingar.

Fast jag hade inte behövt betala 100 spänn för att umgås med rökare. Och jag är välsignad med ett jobb där det enda jag gör i princip är att tvinga främlingar att tala med mig. Oavsett hur nyktra de är.

Vad som återstår är väl möjligheten att få ligga vid slutet av kvällen. Och jag antar att den möjligheten ökar några procent när man går till spökhuset, än när man tillbringar kvällen… någon annanstans.

En möjlighet som gjort att människor gjort idiotiska saker de senaste tusenåren, så det är väl kanske inte så konstigt att man hostar upp den där hundralappen på lördagar trots allt.

… Jag hade kunnat döda för en drink just nu. 🙁