Dags att besöka kyrkan (eller hur flyttstädning kan göra dig kristen)

Om det finns ett helvete, då måste det vara att man i all evighet tvingas flyttstäda utan att man når slutet.

Ett helvete där det alltid finns en till makabert otymplig möbel som ska ned (och inte får plats i hissen) och ytterligare ett skåp som ska städas ur (och dammtorkas; så klart).

Det är nästan så man borde bli kristen i förebyggande syfte. Jag menar… tänk om.

Även om detta är tredje gången i mitt liv jag flyttar ur en lägenhet är jag fortfarande naiv. När jag gick genom lägenheten och kalkylerade ytorna i mitt huvud tänkte jag att det borde kunna gå att rensa ut hela bostaden på en effektiv förmiddag.

Då kunde man göra något vettigt på eftermiddagen.

Verkligheten sparkade mig hårt och skoningslöst.

Det tog två dagar.

Två hela dagar.

De enda pauserna var när man käkade. Eller drabbades av katatoni medan man stirrade på en soffa man precis demonterat i flera delar. Det kliade i fingrarna. Man ville bara dränka in precis allt i bensin och kasta en glödande cigarett på eländet.

Saken blir inte bättre att detta praktiskt taget är min officiella avskedsfest från staden jag tillbringat fem år i. Kanske också mina bästa fem år. Förhoppningsvis inte, det är klart jag hoppas på ytterligare en fanfar längre fram men för stunden verkar det som om jag lämnar det bästa bakom mig.

Det blev inget vidare segertåg under helgen heller för att avsluta en femårig vistelse med fyrverkerier och champagne.

Inte en kotte fanns på plats; de hade alla åkt någonstans för att fira jul, eller åkt ytterligare någon annanstans för att fira nyår.

Att flyttstäda tillsammans med vänner har faktiskt sin charm i allt svett och blod. Men att flyttstäda ensam är en exercis i fysisk såväl mental uthållighet.

Lyckligtvis fick jag sällskap på dag två efter ett desperat samtal. Aldrig tidigare har jag nog uttryckt ett ”hjälp… mig” med sådan förtvivlan och hopplöshet som då.

Det var en skänk från ovan att han dök upp. Vi avslutade kvällen med att bli bisarrt fulla (vilket, i mitt fall, strider direkt mot direktiven från min läkare) och han åkte iväg på efterfest. Jag stod vid ett vägskäl där jag kunde hoppa in i en taxi 03.30 och åka på efterfest eller gå hem till en lägenhet som bara innehöll en säng.

I nio fall av tio hade jag valt det första alternativet. Bättre med ett äventyr. Större chans att man träffar “the one” på en efterfest 03.30 än i en tom lägenhet. Och om inte “the one” så åtminstone lite bekräftelse i form av kladdigt fyllehångel när solen går upp.

… Men tanken på att jag också skulle köra bil i fem timmar dagen därpå gjorde att jag gav upp där och då.

Och på den tredje dagen tog jag en promenad genom staden. Samma promenad jag gick för ungefär ett år sedan också när jag lämnade lägenheten (men inte möblerna et cetera) för ett vikariat som blev ett heltidsjobb.

Jag tror jag skrev om exakt samma promenad här tidigare. Jag ska kolla. Då visste jag inte att jag ett år senare skulle lämna staden helt. Det var nog i januari, men jag är inte säker.

… ja, det skrev jag om.

Och jag inser 1. att jag är bedrövlig på att skriva och 2. låter lika angenäm som en fjortonåring som lyssnar på Linkin Park, färgar håret svart och tycker alla runtomkring är patetiska.

Jag kan garantera att ni får se mina dåliga sidor. Jag är – när allt kommer omkring – ganska hygglig.

Helt okej, i varje fall.

Då skrev jag:

”Men det var då, och nu är nu. På vägen hem funderade jag på vad jag åstadkommit de senaste fyra åren, och den sorgliga sanningen är… inte speciellt mycket.”

Och vill i så fall säga till mig själv för ett år sedan: Ibland är du full av skit. Du har åstadkommit mycket.

Nu har jag åtminstone officiellt brutet med staden och avslutat det kapitlet.

Nu bor jag i samma stad som jag växte upp i. Ett grymt öde. Ett nytt kapitel.

Jag ska försöka skriva min egna historia något lyckligare från och med nu. Självömkan klär ingen.

2 thoughts on “Dags att besöka kyrkan (eller hur flyttstädning kan göra dig kristen)

  1. Eastwood Post author

    Vågar inte svara då jag inte vill vara en dryg cock-tease.

    Oh wait: det vill jag visst. I sak har hela Grevinnan varit klar i över ett år (!), men jag är segare än segast på att bara redigera klart “boken”. Ska lägga till ett par saker… men när man skriver från morgon till kväll i jobbet, är det svårt att öppna ett Word-dokument och fortsätta skriva.

    Men det är klart att jag kommer återvända till Skuggdalen.

Leave a Reply

Your email address will not be published.