Fimbulvinter

Då jag inte har något fast boende här sitter jag nu i en skrubb på 12 kvadratmeter.

Till en början hade jag sängen vid fönstret. Nu är den så långt från fönstret som möjligt … vilket, sett till hur stort rummet är, inte är speciellt långt bort.

Det där jäkla fönstret håller vintern och kylan borta lika bra som om en snögubbe stod på vakt vid ett tomt hål.

Jag är på väg att frysa ihjäl. Jag hatar vintern.

Det känns som en ond ande försöker ta sig in genom den glasade, frostande öppningen som vetter ut rakt mot en järnväg, för att strypa mig med sina kalla händer. Nyss tog jag in kupévärmaren från bilen och pluggade in den i rummet bara för att överleva.

En kall bil på morgonen eller ett kallt rum hela tiden? Valet var enkelt.

Men efter någon minut gick strömmen.

Jag kan omöjligt ha datorn igång samtidigt som kupévärmaren är igång utan att proppen går.

Vad jag försöker säga är att jag nu fryser ihjäl för er skull.

Det har dock inte hänt mycket. Eller tvärtom: jag blir överstimulerad på det här jobbet. Men speciellt roliga historier har jag inte att komma med. Inga deprimerande heller. Bara… mellanmjölkshistorier, inte ens värda att sättas på papper.

Låt mig illustrera mina historiers ”värdelöshet”.

Här om dagen träffade jag en pensionärsförening. Jag var trött och stressad, så jag var ur fokus. Jag skrev om deras nya bok som handlade om… äh, who cares.

Men innan jag åkte iväg tog en av pensionärerna ett steg framåt för att ge mig, ni vet, ett handslag. Men när hon höjde sin arm höjde jag mina armar för jag trodde hon skulle krama mig.

What the fuck, tänker jag när jag står och kramar den här pensionären jag nyss träffade.

”Det ni gör är så fint”, hör jag mig själv säga, som för att rättfärdiga kramen.

Jag borde slutat där. Men en annan dam till hennes högra sida stod också där… och jag kramade henne. Annars hade det ju blivit konstigt. Förutom att det, troligtvis, bara blev konstigare.

I och med att alla stod i en halvmåne omkring mig fick jag sedan vackert krama hela jäkla pensionärsföreningen.

Fick i dag ett vykort från dem för det fina reportaget.

Jag misstänker att det var mina kramar det egentligen handlade om.

Så nej. Några historier sitter jag inte inne på. Men om någon vill ha en kram, och är över 65 år, så antar jag att det är mig man ska vända sig till.

Leave a Reply

Your email address will not be published.