Hjärta att säga sanningen

När jag går till arbetet varje morgon vet jag inte om jag ska få en panikattack av att se redaktionshuset, eller känna ett lyckorus för att jag jobbar där.

Förvisso är det skönt att lämna kyffet jag bor i bakom mig några timmar.

Men återigen har jag märkt, genom mig själv, att människor är anpassbara: det där råttboet till ”hem” är ändå mitt hem för stunden.

Och en fristad är alltid en fristad.

Lyckoruset handlar inte om att jag lämnar vad som i första anblick ser ut som en fängelsecell, om än en dekorerad sådan.

Nej, jag blir glad för att sett till många aspekter är en arbetsdag fruktansvärt kul. (I andra aspekter något helt annat.)

I egenskap av att vara en introvert, som tidigare dragit sig undan människor, har det sina poänger att tvingas möta dussintals nya ansikten somliga dagar för att ta del av någon historia. Liten som stor. Bisarr eller angelägen.

I regel är reportagen små och bisarra snarare än stora och viktiga. Men tiggare – i form av reportrar – kan inte vara petiga.

Visst är arbetet dränerande och utmattande för någon så skygg som mig.

Men också lärorikt och givande. Bara att gå fram till okända människor fick mig tidigare att snöra ihop till en tygboll en katt lekte med. Nu är det vardag.

Och små saker som att möta en motgång i vardagen gjorde att jag tidigare snabbt bara tackade för mig och drog mig undan.

Då talar jag inte bara om tjejer på dansgolvet som ger mig en kall, avvikande blick.

Som nyligen när jag var  på apoteket och inte fick ut min medicin. Mig själv, för två år sedan, hade snabbt tackat, backat undan och sett nederlaget som givet. Om apotekaren säger nej, vad kan man göra? Jag hade gett upp direkt.

”No means no.”

Men här om dagen stod jag i stället kvar, smattrade mina fingrar mot disken, och undrade om det verkligen är så att jag inte kan få ut medicinen?

”Det är ju inte opiater vi talar om, här”, sa jag och flinade.

Den unga apotekaren, blond tjej, sneglade mot datorn och sa återigen nej: utan läkarens auktorisation kan jag inte få ut medicinen.

Jag frågade om hon på datorn ser tidigare utskrivningar och ja, det gjorde hon.

”Då borde du också se”, sa jag, ”att jag har fått ut medicinen fyra gånger tidigare i tidsintervaller där den femte…”,  jag höll upp fem fingrar, som om hon inte kunde räkna, ”… där den femte dosen borde hämtas ut nu. Om min läkare har glömt förnya receptet kan jag ringa henne”, sa jag.

Ja (!), svarade blondinen entusiastiskt som hon äntligen kunde bli av med mig – vilket säkert var exakt vad hon önskade. Då kunde jag ju återkomma när jag talat med läkaren. Perfekt. Tack och hej. Hon var beredd att ta nästa kund.

”Men i dag är det fredag”, fortsatte jag. ”I bästa fall får jag tag på henne på måndag. Det är om tre dagar. Och jag har slut idag. Jag behöver medicinen idag. Inte imorgon, söndag, eller måndag. Utan idag.”

Som om hela hennes dag var förstörd upprepade hon svagt igen att nej, det går inte.

Jag frågade henne om hon visste vad det var för slags medicin. Det visste hon. ”Då borde du också veta”, fortsatte jag, ”att den ska tas dagligen utan uppehåll.”

Hon klickade på datorn, suckade, och gick bakom disken för att hämta ut den.

Mig själv för två år sedan hade lämnat apoteket 3 minuter tidigare utan något i mina händer.

I dag vet jag att människor är bräckliga och bryter reglementet bara man hjälper de lite på traven. En liten knuff i rätt riktning gör underverk.

Så det är en av de positiva sakerna med det här arbetet. Jag har lärt mig att bara man insisterar kan magiska under ske, som att få receptbelagt medicin utan recept.

(Fast kalla, avvikande blickar på dansgolvet gör att jag fortfarande lägger benen på ryggen.)

Men det negativa med att gå till jobbet är att redaktionshuset, med allt vad det innebär, också är ett levande helvete.

För två veckor sedan var jag dum nog att säga att jag kan med Adobe Premiere, filmredigeringsprogram. Och tidningshus över hela Sverige har, som ni kanske vet, extrema identitetsproblem.

Papperstidningen är döende. Men papperstidningen med prenumeranter (och annonseringen) är fortfarande den stora inkomstkällan. Inte internet.

Men det är internet som ägarna nu kastar våta, giriga ögon på för att om det finns någon framtid är det att tjäna pengar på det “digitala innehållet.”

För att göra det digitala innehållet mer attraktivt ska det nu satsas på film, som om vi vore ett tv-bolag. Vilket vi inte är, men vi ska åtminstone låtsats. Det är mer som en cirkus än ett tv-bolag, men jag gör bara som jag blir tillsagd och ifrågasätter inte.

Från ingenstans redigerar jag nu alltså film för jag var dum nog att säga att jag kan göra det.

Samtidigt som jag är reporter.

Och redigera tidningen.

“Multireporter” eller vad för idiotisk term de använder är inte missvisande, jag sitter nu på många stolar.

Och många stolar kräver mycket tid.

Utöver mitt ”vanliga” jobb där jag intervjuar människor ska jag nu också filma mitt egna innehåll, komma tillbaka till redaktionshuset och redigera innehållet, skriva artikeln till tidningen (som ändå är inkomstkällan), redigera andras filmer, redigera mina artiklar för någon redigerare har man inte råd med.

Och på toppen av det här crescendot av arbeten får man ständigt nyhetsbrev om att si och så många ska varslas i år.

Jag lämnar arbetet varje dag något visare, något svagare och något tröttare. De vita polerade väggarna med tavlor av abstrakt konst omkring mitt skrivbord gör att mitt blod blir lite kallare för var dag som går.

Jag vet inte vad som kommer krackelera först: mitt hjärta eller mitt sinne.

Inte heller vet jag om jag fruktar dagen jag får höra att det är jag som blir varslad. Eller om jag ser fram emot den dagen.

Problemet är att jag inte vet vad för annat jobb än det här jag faktiskt kan utföra: det enda jag kan göra (bra) är att skriva, vilket inte står högt i kurs idag.

Och kommer knappast stå högt i kurs imorgon, heller.

På måndag ska jag föreläsa på en gymnasieskola om hur det är att vara journalist för en grupp Samhällselever.

Jag vet inte om jag har hjärtat att säga sanningen.

Leave a Reply

Your email address will not be published.