Smuts på axlarna

Jag har en tendens att aldrig döma människor speciellt hårt, vilket jag inte är säker på är något positivt eller ej. Min tolerans för människors idioti har alltid varit ganska hög.

Under min studietid gav det sig uttryck i att jag umgicks med kreti pleti från alla läger. Killen i klassen som drack för mycket och blev ett as när han drack? Jag satt kvar och lyssnades på hans dravel in mot småtimmarna. Inte ens när han kastade salt (och annat) på mig sjönk han direkt i mina ögon: killen hade demoner inombords, och vem har inte det.

Nu för tiden har det snarare att göra med att jag kommer överens med alla mina kollegor. Som på de flesta arbetsplatser finns det en schism mellan olika läger. I det här fallet handlar det snarare om en schism mellan endast en av de anställda och de övriga.

Personen i fråga har fått folk att sluta på grund av hans totala inkompetens att läsa situationer och bråka med alla om allt och inget. Han plats i företaget är dock lika hårt fastsatt som Kung Arthurs svärd i stenen, och ingen rättmätig kung av England kommer dra ut honom.

Endast hans pension kommer göra det.

Även jag har fått en och annan obefogad utskällning av honom. Men jag borstar bara av mig axlarna efteråt (mentalt) och tänker att detta är en bokstavsdiagnos och inget att haka upp sig på.

Jag kan inte påstå att jag gillar hur de övriga kollegorna sluter upp bakom hans rygg senare för att baktala honom. Jag antar att alla dock har sin plats, och kanske är det viktigt för sämjan att ha en gemensam fiende.

Precis som med sin familj så väljer man inte sina kollegor (… om man inte är egenföretagare då.)

Någonstans tar dock även min tolerans slut. Jag kan tåla en person med någon form av OCD och autism. Otrohet däremot är en annan femma. Kanske på grund av min egen historia i ärendet.

Här om dagen, efter en lång (alla dagar är långa) dag på jobbet tog jag en after-work öl med en kollega. Trevlig kille Gift sedan… vem vet, två år tillbaka kanske. Han är omkring 35 år och jag har träffat frun. Fantastisk, snygg och de har två barn.

Det hela hade sett ut som den bästa sortens förhållanden.

När han efter tre öl började småflörta med tjejerna omkring oss var jag naiv och tänkte att, whatever, charmiga människor är charmiga och charm kan ibland lätt förväxlas med flörteri.

Jag dömer inte.

(Det gagnade dessutom mig eftersom det gav mig en plattform att, så att säga, spela på.)

Men några öl till och det hela eskalerade. Det är en sak att sitta nära varandra kring ett bord och snacka intensivt. Det är en helt annan när man sedan bjuder upp till dans, dansar närgånget, och väljer sedan att sitta ensamma och trycka i ett hörn och fortsätta en diskussion, lika intensiv som om de vore Aristoteles och Sokrates som löste världens alla problem.

Jag hade själv en flicka på tråden, men kastade ganska många ögon mot min kollega. För många blickar, visade det sig, då hon jag snackade med blev sur för jag bara hade ögonen för ”Hannah”. Det är inte Hannah jag bryr mig om, protesterade jag. Det är honom.

– Jag visste väl att du var bög, sa hon och gick.

Mentalt borstade jag av axlarna även då och tänkte ”Bitch please.” Jag skulle ändå inte vilja vara med någon som sa bög som om det vore en svordom.

När min kollega strax därpå började grovhångla med ragget han plockat upp började det tjuta inombords för mig. Han hade ju fru. Två barn. De bodde omkring två kilometer därifrån. Bortsett från mig kunde ett flertal personer, både hans vänner och fruns vänner, se honom.

Hur osmidig kan han vara?

Vad i hela friden tänkte han med, undrade jag och kokade och försökte komma på en rationell förklaring: öppet förhållande? Inte vad jag visste. Hade hon varit otrogen och detta var ett utlopp för det? Kanske, inte omöjligt.

Fortfarande ett uselt beteende.

De två gick och jag följde efter. På parkeringen ropade jag efter honom och han vände sig om, viskade något i hennes öra (hon fnissade) och han kom raglande mot mig. Jag frågade vad han höll på med, något hetsigare än vad jag tänkte.

– Vadå, är du en råtta? Frågade han och ögnade mig upp och ned. Det här stannar mellan dig och mig, fortsatte han och lade sin arm på min axel och upprepade det igen.

”Mellan dig och mig.”

Sedan gick de iväg och jag stod kvar på parkeringen och tänkte på hans fru.

Imorgon träffar jag honom igen på redaktionen.

Jag… kan inte borsta av axlarna mentalt denna gång. 🙁

One thought on “Smuts på axlarna

Leave a Reply to Anonymous Cancel reply

Your email address will not be published.