Livet i en glasbubbla

I bland får jag känslan av att mitt liv är en pjäs skriven av Lars Norén.

Här om dagen var det regelrätt bråk på redaktionen när en person skulle bli uppsagd. Fingrar höjdes mot varandra, svordomar flög genom rummet och allehanda meningar, invirade i saliv, flög fram genom hårt spända käkar.

Svenskt svårmod och tungsinta, dramatiska relationsproblem är alltså inte enstaka händelser i min vardag. Det är min vardag.

Eftersom det också är journalister det handlar om blev det tämligen dramatiskt bara i meningsutbytet. Alla fysiska reaktioner i form av armar som slog i bordet för att poängtera något extra hårt (“BANG!”) var bara socker på toppen.

Det här är ändå människor som livnär sig på att skriva och kan – även i stundens hetta – formulera sig så att den andra personen ska bli så sårad som möjligt.

”Jag förstår att känslan empati”, där empati betonades med sådan kraftfullhet att det mest lät som EMM-PA-TY, ”är något du inte föddes med, och jag beklagar, men jag föddes med empati för mina medmänniskor, liksom känslan av raseri – och du väcker bara det sistnämnda inom mig”.

Som sagt. Jag lever i en pjäs. Men jag är inte huvudrollen (hoppas jag) utan bara någon form av bifigur som trixar vid sidlinjen och försöker, så gott jag kan, att inte synas.

Vilket också är varför jag försiktigt lämnade min plats vid skrivbordet och gömde mig på vinden med en laptop och fortsatte skriva där. I lugn och ro. Medan man genom golvet kunde höra dramat en trappa ned.

Men även i min trappuppgång hemma fortsätter dramat. Jag bor fortfarande i ett råtthål, och försöker så gott jag kan att ta mig härifrån genom att söka andra lägenheter.

Inte minst söker jag efter en annan plats att bo på eftersom jag nu har insett att jag bor på en plats som också är den sista destination för allsköna människor som, liksom mig, trixar i sidlinjen. Men de har hamnat i en annan form av sidlinje: det här är människor med grava drogproblem, alkoholproblem eller psykiska problem.

Det är inte helt ovanligt att det är alla tre samtidigt.

Det är kort och gott människor som efter en del turer på behandlingshem slussas till området där jag bor där de ska … ”återanpassas till samhället”, antar jag, men hur det ska gå till vet jag inte.

Jag fick träffa min granne i jobbet för inte så längesedan, vilket var när jag insåg vad för sorts område jag bor på.

Tidigare trodde jag att alla skumma människor jag mötte i tvättstugan bara var en… besynnerlig tillfällighet. Alla människor tenderar att verka skumma i en tvättstuga. Det är som om tvättstugor lockar fram det märkliga inom oss. Först när jag träffade min granne (och hennes gode man) insåg jag att: jahaaa: nu förstår jag. Majoriteten här i området har, om man ska uttrycka sig fint, en “beroendeproblematik”.

Min granne hade ett finger i alla de tre problemen jag beskrev ovan, eller hade haft.  Nu knaprade hon ”bara” medicin, vilket praktiskt taget är sanktionerat drogmissbruk. Hon ville att jag skulle skriva om hennes situation. Vilket jag försökte med, men hon återvände alltid till samma ämne: ”Jag behöver mer pengar.”

”Men du får väl bidrag?”

Ja, förvisso fick hon det. Men samtidigt har hon skulder högt över öronen så kronofogden (?) tar sin beskärda del varje månad, vilket lämnar … praktiskt taget ingenting till henne.

Fine, det går säkert ändå att skriva om, tänkte jag och försökte hitta någon sympatisk vinkel här. Ingen människa väljer väl att hamna i en sån här situation? Så jag frågar försiktigt varför hon har skulder.

Svaret: festade för mycket under några år.

Well shit. Jag är ingen magiker, och även om det är grymt att säga ”som man bäddar får man ligga” till någon som, troligtvis, har en bipolär störning och använde droger som hjälpmedel under turbulenta år i sin ungdom, finns det faktiskt andra med bipolär störning som inte knarkade bort den hjälp de också fick.

Jag hade gärna skrivit om hennes levnadsöde, men problemet är att hon blir förbannad varje gång jag ställer en fråga. Det enda hon egentligen vill prata om är att hon vill ha… mer pengar.

Omöjligt jobb, med andra ord. Om jag inte ska skriva om en girig Farbror Joakim som tar lugnande medicin som om pillerna vore M&M.

Problemet: hon vet var jag bor, så varje dag hör jag henne banka på dörren om att hon behöver pengar. Och varje dag berättar jag att det inte går att skriva om. Vilket slutade senast med att hon sabbade mitt lås med lim.

Och målade för mitt kikhål på dörren också.

Den goda nyheten är att …

Det liksom, uhm… finns … jag såg en flicka gå utanför mitt fönster i bara t-shirt och kjol? Så jag antar att våren är här.

Alltid något.

Eller så var hon bara sjukt hög på metamfetamin.

5 thoughts on “Livet i en glasbubbla

  1. Eastwood Post author

    Och jag lider med dig Tom, sett till hur “ofta” jag uppdaterar.

    Lever fortfarande, i varje fall.

    Med grandiosa planer på att återkomma.

  2. Jackel

    Du får uppdatera vad som har hänt i livet.

    Har du fått nytt jobb och springer på Stureplan eller har du flyttat hem till mamma för att slicka såren? Oavsett scenario så hoppas jag att det kommer fortsättning

Leave a Reply

Your email address will not be published.